Jag orkar fan inte mer...
Jag känner mig trött. Trött på livet. Det känns värkligen inte som att det finns någon mening med livet, trots min underbara familj och fina vänner. Men jag känner mig bara hängig. Nere. Deppig. Och jag tror att det är på grund av dig. Jag gjorde allt för dig. Jag gav dig allt du pekade på om jag kunde. Jag åkte till dig så fort du ville det. Jag delade med mig av allt jag hade. Men det kändes som att allt mitt är ditt, och allt ditt är ditt. Det kändes värkligen inte som att jag fick något tbx. Fan. Jag ofrade mina vänner för dig, min familj, mitt hjärta. jag skar sönder mina armar för dig, jag led på grund av dig och jag blev sårad. Men ändå stannade jag kvar. Varför? Jag vet inte. Både dina vänner och mina vänner sa att jag inte skulle göra det, men ikke lämnade jag dig. Du klagade på hur du behandlade mig. Att du kastade skit på mig, gjorde mig illa osv. Och att du inte kunde leva med det. Bullshit. Du vill att folk ska tycka synd om dig. Men kolla åt sidan och se vem som led mest. Vem har alla sina vänner kvar? Vem har inte förlorat något? Vem har fortfarande all tilit på sig från familj och vänner? Inte fan är det jag. Du har bett mig skära mig så att jag ska lida och plågas. Du har bett mig hoppa framför tåget flera gånger så att du slipper träffa mig igen. Du har bett mig börja med droger igen så att jag kan leva i den fantasin som en gång var sann, och så att du kan fixa så att jag hamnar på lvu/behandlingshem så att du slipper träffa mig igen. Du har slagit mig. Torterat mig. All denna skit har jag tagit emot i flera månder, år, dagar och minuter. Men... Jag fick kärlek. Ibland. Du visade att du älskade mig. Det kan jag inte säga något annat om. Men hade jag fått bestämma så hade du visat det på ett helt annt sätt än du gjorde. För om ett av av dina sätt att visa att du brydde dig om mig va genom att be mig ta livet av mig, då undrar jag vad du skulle vilja att jag gjorde mot mig själv om du sa att du hatade mig. Jag vet inget alls längre. Jag är bara trött. Fan vad skönt det skulle vara att få somna in och aldrig mera vakna bland alla dessa jävla fitt problem. Att man kan må så här dåligt. Fy fan. Dom ända anledningarna till att jag känner något positivt med livet är: cola, Felicia, Emelie w, Mamma, Pappa, ****. För även om jag hatar dig, så vet jag iaf att vi hade något. Förut. Jag ångrar inget av den tid vi hade. inget. konstigt nog. vissa saker skulle jag vilja var bättre, men det är klar. Det vill man alltid. Du gav, och tog. Men allt blev bara för mycket. Jag tycker självklart att det är synd det som hände. Men jag tycker ändå att jag gjorde rätt i att göra slut. Efter allt, och så. Men ett avslut, är en annan början. För oss. Jag vet inte, och jag tror inte någon vet det. Men just nu. Nej. Jag mår piss på grund av dig. Och jag kommer sakna det bra. Men tro fan inte att jag fäller några tårar för dig. I mina ögon, är du inte värd det.
"This is what i'm saying,
with everything that's true,
i just can't stop hating me,
for really loving you."
"This is what i'm saying,
with everything that's true,
i just can't stop hating me,
for really loving you."
Kommentarer
Trackback
